Göteborgsvarvet är för min del ett avslutat kapitel, ett kapitel som inte ens startades upp ordentligt.
Men jag är nöjd med mitt beslut.

Sen har jag nog även bestämt mig för att sluta med det här bloggandet. Skulle jag välja att fortsätta så vill jag göra det med glöd. Tillföra något och inspirera andra. Känner inte riktigt att jag gör det...

Jag känner en oerhörd prestationsångest. Press jag sätter på mig själv. Funderar därför att ta ett steg tillbaka och kämpa efter mina egna förutsättningar. Det är Göteborgsvarvet jag pratar om, delvis ivartfall... När jag anmälde mig var jag taggad och på god väg med träningen. Sen blev jag skadad, tappade modet. Och efter det har det vart svårt att hitta tillbaka. Hjälper ju inte att man inte kan ta sig ut när det är så snorkallt som det är nu heller. Finner ingen motivation alls. Så nu är frågan, bita ihop eller ge min plats till någon annan som redan kämpar för att springa det långa loppet och som har tränat upp en god fysik.


Är det fegt att ge upp?

eller

Är det starkt att se sina begränsningar och anpassa sig efter det?

Läste detta inlägg och fick mig ett gott skratt och ett stort leende på läpparna.

Petras budord

Petra är en härlig tjej!

Jag kämpar varje dag med att tänka positiva saker om mig själv, peppa mig själv. Tänker ofta tillbaka till fina kommentarer och komplimanger jag fått emellanåt för att boosta mig själv. Och en så enkel sak som att le mot sig själv i spegeln kan göra underverk för självförtroendet!

Så jag säger som Petra:

Alla tjejjer där ute - sträck på ryggen och var stolta över den ni är!

Det har vart lite hattigt det sista med träningen. Både motivation och fokusering har vart halvkass och jag har inte vart på det klara med vad jag vill och vart jag ska. Så därför har jag nu de senaste dagarna gått och filat på ett nytt träningsupplägg som förhoppningsvis ska göra min kropp med tonad. Det primära målet är att få igång konditionen, motivationen och börja bygga muskler igen. Sekundärt kommer viktminskningen, men mår man bra och sköter sin kropp så kommer den så smått av sig självt.

Planen är enkel:

Dag 1 - styrka
Dag 2 - kondition
Dag 3 - alternativ träning
Dag 4 - VILA

Här rankat utan inbördes ordning, men ni fattar nog poängen - träna 3 dagar, vila 1.

Med kondition så är det meningen att det ska vara fokus löpning, men då det ännu inte är läge att springa ute så tänker jag variera det med spinning för att pressa hjärtat och flåset lite extra. Däremot med styrkan kommer det bli ett benhårt 3-split schema så varje grupp tränas därmed hårt och var 12 dag. Detta för att orka lägga på lite mer vikter, öka antalet repetitioner och set och därmed öka muskelmassan. Tidigare körde jag helkropp lite sporadiskt en till två gånger per vecka, men det ger ingen direkt framgång. Så nu blir det andra bullar!

Pass 1 - bröst/armar
Pass 2 - ben/mage
Pass 3 - rygg/axlar

Jag har nu en plan, vi får se hur det går. Men jag tänker ge det ett seriöst försök och jag har bestämt mig för att februari ska bli en månad då det fokuseras på träning och kost! Så håll i hatten, nu kör vi!

Trodde inte att jag skulle säga det, även om jag följt hennes blogg länge, men jag är ett fan av Katrin Zytomierska. Speciellt nu efter hennes medverkan i veckans avsnitt av Debatt på SVT. De tog upp diskussionen till LCHFs rön om att vara en livsfarlig diet och det var en vild debatt, från motståndarsidan såklart. De som sett fördelarna med det, där bland Katrin, var lugna och poängterade dess verkan och fördelar.

Det fungerar för vissa, men tydligen inte på mig. Inte var gäller viktminskningen i vart fall. Dock har jag aldrig mått bättre, eller sett slankare ut. Kanske ska ta upp det igen med andra ord? Tåls att tänka på...

Tack för fina ord och frågor. Det är inget allvarligt, bara obehagliga tjejproblem. En uppföljning samt ett besök för att göra nåt åt spiralen. Ordna upp lite bland hormoner och PMS så jag blir mig själv igen.

Må bra var ledordet!

Tittar på andra säsongen av Biggest Loser Sverige. Och fick precis en tankeställare, eller en insikt, en tacksamhet till min närhet kan man faktiskt säga.

Igår var det en man i 50-års åldern som sa: "Jag vill gå ner i vikt så att jag för en gångs skull kan hitta kärleken". Och idag beskrev en tjej i 20-års åldern om hur hennes liv påverkats av mobbning och självförakt.

Och det är så jag! Mitt självförtroende har sedan barnsben vart förstör eller extremt lågt, är det inte andra som tryckt ner mig så är det jag själv. En ond spiral som bara spinner på... Men sen skolan har vart över och jag valt mina vänner med omsorg så har allt börjat falla på plats.

Idag har jag blivit duktig på att sätta mig själv främst och jag har extrem fina vänner i min närhet som förgyller mina dagar och stöttar mig på vägen. Jag har en familj som jag värdesätter högre än jag kanske visar. Och jag har äntligen hittat kärleken. Att det tagit 25 år att komma hit kan jag lite förbise, för nu trivs jag!

Ibland tager man vad man haver, speciellt om man kan finna inspiration av resterna i kylskåpet. Så idag blev det hemgjord pyttipanna på potatis, julskinka och köttbullar serverat med lite bladspenat och bostongurka (nej, jag hade inga rödbetor...).

Uppe i tid för att fixa lunchlåda, då kan man passa på att äta en god frukost! Idag blir det en skål med kesella med kiwi och psylliumfrön, ett knäckte med skinka, ett ägg, ett glas juice med hampa/spirulina-pulver samt ett stort glas citron/ingefära-te.