Tittar på andra säsongen av Biggest Loser Sverige. Och fick precis en tankeställare, eller en insikt, en tacksamhet till min närhet kan man faktiskt säga.

Igår var det en man i 50-års åldern som sa: "Jag vill gå ner i vikt så att jag för en gångs skull kan hitta kärleken". Och idag beskrev en tjej i 20-års åldern om hur hennes liv påverkats av mobbning och självförakt.

Och det är så jag! Mitt självförtroende har sedan barnsben vart förstör eller extremt lågt, är det inte andra som tryckt ner mig så är det jag själv. En ond spiral som bara spinner på... Men sen skolan har vart över och jag valt mina vänner med omsorg så har allt börjat falla på plats.

Idag har jag blivit duktig på att sätta mig själv främst och jag har extrem fina vänner i min närhet som förgyller mina dagar och stöttar mig på vägen. Jag har en familj som jag värdesätter högre än jag kanske visar. Och jag har äntligen hittat kärleken. Att det tagit 25 år att komma hit kan jag lite förbise, för nu trivs jag!