Klockan är strax midnatt, jag är astrött men kan inte gå och sova. Mår pissdåligt och gör inte det hela bättre av att sitta och lyssna på Kent. Jag känner mig ensam. Har asont i nacken så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Livet känns hopplöst, och ja jag vet att det bara är jag som kan göra nåt åt det. Undrar vart mitt självförtroende har tagit vägen? Det känns som att det ligger någonstans på glänt, gömt sig i väntan på svar. Svar undrar ni? Ja, jag är luddig. Men jag tänker inte berätta nu och inte heller här för den delen. Jag vill att någon ska se mig och förstå att jag inte mår bra trots att jag säger att jag gör det. Vill bli omhändertagen, få en kopp te och bara prata. Men samtidigt är det svårt att prata. Känner mig så kall och vilsen. Kan ingen bara ge mig tid, förståelse och ömhet?