Sökte på ordet tåg och fick denna drömförtydling;

Tack kära vänner för att ni finns!

 

Ni peppar mig, hjälper mig och bara finns där när jag behöver. Jag kanske inte erbjuder samma sak tillbaka, men jag gör så gott jag kan. På nyår satte jag löftet att jag ska våga mer - våga leva och ta chanser. Det har bara gått en månad och jag har redan utmanat mig själv på tre plan. Tog upp ett problem som jag borde gjort för länge sedan. Vågade mig på att spela innebandy, som jag verkligen har fastnat för. Och idag var jag på min första date på 2 år. Tack för att ni hjälper mig utmana mig själv och hitta tillbaka till mig själv - den starka jag!

Eftersom jag inte har någon tv så får jag för tillfället ägna mig åt dvd-boxar och fria program på nätet. Igår fann jag en ny favorit, som kanske kan hjälpa mig ta reda på mina problem och övervinna dem. Serien heter Vi äter oss till döds. Groteskt namn ja, men det är ju sant! Första programmet handlade om gastronomiska operationer. Aldrig något jag tänkas ta till, men det var tänkvärt och jag förstår dem som verkligen behöver det. Programmet jag såg idag handlade dock om en annan sak, som är mig närmare, nämligen matmissbruk. Hur stress och press sätter spår, speciellt i oss kvinnor. Maten blir en tröst, en drog. Man äter normalt utåt, när man äter med andra och när andra ser på. Men när kvällen, ensamheten och otryggheten faller på, då åker godis eller annat fram. För att helt enkelt dämpa ångest och frustration.


Jag vet precis hur det är. Man ser på mig när jag mått dåligt. Vikten ökar, men utan anledning. Nej jag ska vara ärlig nu och säga: nej det är då inte sant! Ja, visst en del beror på avsaknaden av träningen. Klart man lägger på sig igen om man tränat hårt och slutar. Men det stora problemet är avsaknaden av kontroll när det gäller mat. Jag har oftast kontroll. Men ibland slinter jag. Hamnar helt fel. Mums för mackor och chips. Men man måste se upp, för de skapar ett sådant sug för mer.

Genom att medge att jag har problem med maten så är jag ett steg framåt och rätt håll. Det är alltid något. Ett litet steg framåt, är alltid ett steg framåt. Det jag vet som fungerar på mig är att skriva upp vad jag äter. Det ger mig kontroll. Oavsett om det är nyttigt eller ej, det ska stå på pappret. Genom att göra detta gör jag medvetet bättre val. För visst är det roligare att skriva upp en mumsig hemlagad paj än en pizza?


Men jag är inte ensam! Jag vet. Familj och vänner. Arbete och träning. Ok, träningen har jag inte kommit igång på än, men så fort halsvärken är borta så är det 100% som gäller.

Jag borde sova för längesedan. Men kan inte. Är inte trött. Och huvudet bara spinner. Varför kan man aldrig sluta fundera? Det "är bara att sluta". Nej det är det inte. Hur lite/mycket jag än vill tänka eller inte tänka så gör jag det ändå. Och det vet jag att jag inte är ensam om.

Tänker på allt. Hur bra jag mår. Hur dåligt jag mår. Vilken lyx jag har. Men också avsaknaden av så mycket.

I morgon är det dags för mig att ta mig i kragen. Bli den starka person som jag faktiskt var för ett par månader sedan. Hon som älskade livet. Vågade sig på nya saker. Som älskade att träna. Och som faktiskt såg strålande ut. Den mentala bilden av en själv gör underverk.

Idag var jag på Damernas med Linda sent på eftermiddagen för att ta ett dopp. Efter att vi legat där en stund så bestämde vi oss för att dra oss hemåt. Men när jag stod där vid cykeln så blev jag sugen på att åka hem till Södra Näs. Så jag tog cykeln och trampade strandpromenaden. Härligt. Var förbi både Farmor & Farfar, Mamma och Pappa. Sen tillbaka strandpromenaden.
För första gången som jag kan minnas så njuter jag verkligen av Varberg. Det var så härligt att bara glida fram. Titta på havet och bara njuta av utsikten. Det hela stäms ner när ensamhetskänslan kommer ifatt mig. Runt strandpromenaden sitter par, grupper av vänner. Grillar, äter picknick, njuter av sällskapet.
Mitt liv har äntligen börjat ordna upp sig. Jag har min lägenhet, mitt jobb, mina älskade vänner. Men jag har ett tomrum. Något som jag aldrig på riktigt upplevt. Men en dag är det min tur....

Livsgnistan. Orken. Semesterkänslan. Rann den av min nu i samband med regnet? Ja det känns så. Nu hade jag bara velat ha en soffa och en varm famn att krypa upp i. Jag har inget av det. Soffan får jag imorgon. Men när är det min tur att få en kram, en kram som betyder något...

Dags att dra på lite smink och åka till Gekås med Martina. Det kanske livar upp...

Fann en bild på en kväll för någon vecka sedan. Då mådde jag bra. Hade en härlig livsgnista och trivdes med mig själv. Låt mig hitta tillbaka dit, fort!

När man går hemma ledig far tankarna runt ordentligt. Idag har jag gått runt och funderat över min kropp. I morse tog jag på mig en kjol som jag köpte förra sommaren men aldrig använt då den vart för liten. Detta betyder att jag gått ner en storlek sen förra sommaren. Men änd går jag runt och känner mig större än någonsin. När jag har på mig träningskläderna känner jag mig smäck och fräsch, för då gör jag något bra. Men så fort vanliga kläder åker på känner jag mig stor som ett hus.

Jag vet att jag inte kan bli smal, men jag kan då bli fräschare och inte minst känna mig bättre. Det är min filosofi det!

Jag tror många av er som träffat mig de senaste dagarna har nog upplevt mig som irriterad, bitter, tyst och tillbakadragen. Bitter är jag av en viss anledning, men det är inte det som vart problemet just nu. Jag är en ensamvarg. Jag är inte van vid att vara ubersocial. Och det senaste har jag vart detta. Men det har tagit stopp.

Jag har aldrig haft lätt att träffa nya människor, men jobbet har hjälpt mig. Tvingat mig. Nu har jag ju till och med vågat mig på dating. Så vad hände? Jo det blev för mycket.

De senaste månaderna har jag flängt från en person till nästa, knappt vart hemma. Nu inser jag att jag inte orkar. Men jag kan inte säga nej. Jag är för snäll. Jag måste lära mig säga nej, eller sätta motkrav. Jag älskar mina vänner, och har aldrig haft så många som idag, men jag behöver min egentid också. Det är underbart att gå promenader ihop, men också att gå själv och släppa allt som hänt under dagen.

Hoppas ni inte misstolkar mig nu, utan hjälper mig istället...

Har gått runt ett par dagar nu med denna känslan. Bitterhet. Och det blir inte bättre av att det påpekas från omvärlden(!). Jag borde vara nöjd med mitt liv. Jag är 22 år, har ett fast jobb och snart eget boende igen. Underbara vänner och en knasig familj. En bebis till katt. Pengar är väl inget jag badar i, men heller inget som jag inte har. Trots detta har jag ändå ett stort tomrum. Ett stort svart hål i mitt inre. Som behöver energi. Uppmuntran. Närhet. Jag vet vad jag behöver. Men vart finner jag det? Vem kan få mig att skina som solen?

Har vart på gott humör hela dagen. Men i slutet på kvällen insåg jag att det var fredag. Började känna mig ensam och tänkte att jag svänger förbi mamma på vägen hem. När jag kom dit satt alla i soffan, drack kaffe och hade det allmänt mysigt. Men kände inte att det var plats för mig så jag åkte hem.

Jag vill också ha mys-fredag. Något och någon att komma hem till. Värme. Sällskap. Närhet.

Även om jag kommer bli ensam när jag bor själv sen, men det kommer det inte bli. Jag har ju mina kära vänner! Och sen är det väl på tiden att hitta någon...

Natti natt allihop!

Klockan är strax midnatt, jag är astrött men kan inte gå och sova. Mår pissdåligt och gör inte det hela bättre av att sitta och lyssna på Kent. Jag känner mig ensam. Har asont i nacken så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Livet känns hopplöst, och ja jag vet att det bara är jag som kan göra nåt åt det. Undrar vart mitt självförtroende har tagit vägen? Det känns som att det ligger någonstans på glänt, gömt sig i väntan på svar. Svar undrar ni? Ja, jag är luddig. Men jag tänker inte berätta nu och inte heller här för den delen. Jag vill att någon ska se mig och förstå att jag inte mår bra trots att jag säger att jag gör det. Vill bli omhändertagen, få en kopp te och bara prata. Men samtidigt är det svårt att prata. Känner mig så kall och vilsen. Kan ingen bara ge mig tid, förståelse och ömhet?

Det har verkligen vart en upp och ner dag. Började med att sova enda fram till klockan 11, är så där bra att sova i tolv timmar. Sen började pappa tjata igen om att jag aldrig säger något, bla bla bla. Men om jag för sjutton muggar inte har något att säga så tycker jag det bara är onödigt att ha en konveration om ingenting. Men visst lite kan jag väl hålla med, men det är inte bara jag som behöver bli bättre utan också han.

När jag sedan var på promenad fick jag en obehaglig känsla i kroppen, så jag tog tag i saken och gjorde det rätta i situationen.

Nu ska jag inte sitta här och beklaga mig längre. Bättre att tänka positivt, och framåt. Misstag och misslyckanden händer hela tiden, är bara att gå vidare.