Matmissbruk

Eftersom jag inte har någon tv så får jag för tillfället ägna mig åt dvd-boxar och fria program på nätet. Igår fann jag en ny favorit, som kanske kan hjälpa mig ta reda på mina problem och övervinna dem. Serien heter Vi äter oss till döds. Groteskt namn ja, men det är ju sant! Första programmet handlade om gastronomiska operationer. Aldrig något jag tänkas ta till, men det var tänkvärt och jag förstår dem som verkligen behöver det. Programmet jag såg idag handlade dock om en annan sak, som är mig närmare, nämligen matmissbruk. Hur stress och press sätter spår, speciellt i oss kvinnor. Maten blir en tröst, en drog. Man äter normalt utåt, när man äter med andra och när andra ser på. Men när kvällen, ensamheten och otryggheten faller på, då åker godis eller annat fram. För att helt enkelt dämpa ångest och frustration.

"Att ljuga, smussla och smygäta ..."

Jag vet precis hur det är. Man ser på mig när jag mått dåligt. Vikten ökar, men utan anledning. Nej jag ska vara ärlig nu och säga: nej det är då inte sant! Ja, visst en del beror på avsaknaden av träningen. Klart man lägger på sig igen om man tränat hårt och slutar. Men det stora problemet är avsaknaden av kontroll när det gäller mat. Jag har oftast kontroll. Men ibland slinter jag. Hamnar helt fel. Mums för mackor och chips. Men man måste se upp, för de skapar ett sådant sug för mer.

Genom att medge att jag har problem med maten så är jag ett steg framåt och rätt håll. Det är alltid något. Ett litet steg framåt, är alltid ett steg framåt. Det jag vet som fungerar på mig är att skriva upp vad jag äter. Det ger mig kontroll. Oavsett om det är nyttigt eller ej, det ska stå på pappret. Genom att göra detta gör jag medvetet bättre val. För visst är det roligare att skriva upp en mumsig hemlagad paj än en pizza?

Jag tröståt i högstadiet.
Jag tröståt i gymnasiet.
Jag tröståt när jag flyttade till Borås.
Jag tröståt när jag var ensam i lägenheten.
Jag tröståt när jag var tvungen att flytta hem.
Jag tröståt när det var problem i familjen.
Jag tröstäter för att jag känner mig ensam....


Men jag är inte ensam! Jag vet. Familj och vänner. Arbete och träning. Ok, träningen har jag inte kommit igång på än, men så fort halsvärken är borta så är det 100% som gäller.


Hjälp mig hålla ett leende på läpparna och ni hjälper mig mängder!

Kommentarer
Postat av: J

ja exakt fast tyvärr är ju det svårt. Tack det hoppas jag med alltid kul med en peppande kommentar tack i gen! Hoppas din dag oxå blir bra.

2009-07-30 @ 10:59:55
URL: http://j3nnyk.blogg.se/
Postat av: J

hehe såklart men tjatet e förjäkla irriterande. Vad hittar du på ikväll?=)

2009-07-30 @ 21:26:19
URL: http://j3nnyk.blogg.se/
Postat av: J

vad bra då får jag nog klicka hem en sådan.. nu har jag en lila sony ericsson sån med lucka vet ej exakt va den heter men kass e den.. jag slöar framför datan e slappast i dag, strax blit det paradise hotel=) sov så gott=)

2009-07-30 @ 23:23:07
URL: http://j3nnyk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0