Igår var jag taggad för vin, vänner och – för min det en lugn – fest. Var ett tag sedan jag vart på så gott humör och verkligen såg framemot kvällen. Men någonstans på vägen försvann denna känsla…

Direkt när jag kom hem från jobbet hoppade jag in i duschen, smörjde mig, blåste håret och började ta på mig. Och där började problemen. Hade en tanke på vad jag ville ha, men det fallerade. Stod där och kände mig fel och tjock. Inget satt bra, kroppen är mjuk och formlig så det blir veckigt och en del kläder är förstora(!). Jo, jag borde vara nöjd, men just då var jag det definitivt inte. Fick till slut på mig mina nya Gina-jeans och en svart skjorta. Funkar ju alltid med svart. Slängde i mig lite kvällsmat och begav mig mot kvällens äventyr.

Festen igår var för att fira två vänner som precis fyllt år. Och det gjords med råge. Trevligt folk, lite dricka och en massa skratt. För min del blev det en halv flaska vitt och inte ett enda chips, stolt över det. Var dock nära att falla då magen började kurra framåt 22 och jag inte hade tänkt på att ta med mig något kvällsmellanmål. Men jag klarade det och stod emot. När alla fått i sig lagom under fötterna så styrde vi cyklarna mot Oscars. Efter någon timmes dans tyckte jag att det räckte så jag begav mig hemåt. Skulle ju faktiskt upp och jobba idag.

Idag känner jag mig som en död fisk. Och en förvirrad sådan. Eller tänkandes. Funderar på varför jag har så svårt för att lära mig ta komplimanger, för jag försöker verkligen. Och på varför jag varje gång det händer vänder på det så det blir negativt, trycker ner mig själv djupare i skorna och bara vill försvinna. För jag försöker verkligen tacka, sträcka på mig och vara glad…

Gårdagen resulterade helt klart i blandade känslor, känslor som jag ska vända till positivitet och som ska motivera mig ytterligare och pusha mig framåt! Jag kan lyckas, jag vet det. Och jag ger inte upp!